Alltid den där längtan bort.
Den som sliter i bröstet och ger hjärtat vingar.
För mig räcker det med nästan ingenting för att den ska vakna: Ett flygplan som taxar ut och lyfter över Ajacciogolfen. Diagonalt stiger stiger stiger. Ett cabin crew arm doors and cross-check.
Vill iväg. Komma bort.
Färjorna som lägger ut frân hamnen om kvällen. Signalen hörs till vâr lägenhet. Längtan att stâ pâ däck, se ljusen frân staden spegla sig i Medelhavet, mângdubblas. Att lägga ut. Lämna bakom sig.
Tanken: Att hitta hem. Att ställa ned väskan pâ en perrong och vara hemma. Men vissheten om att Korsika inte var slutdestination växer sig starkare. Den är irriterande, den där längtan. Den kliar.
Vi kom med färjan frân Nice den första januari 2009. Jag, C och ett Sockergryn som var snudd pâ nyfödd. Och nu. Kliar det.
7 kommentarer:
Oh, I know that feeling so well.
Jag förstår att det kliar. Jag väntar också på den dagen då jag känner 'I have arrived!'.
Och med allt jag har provat, alla jobb jag trott ska fixa mig, alla grejer, lägenheter...så funkar det aldrig riktigt. Det kliar, jag drömmer mig bort, bort till en plats som jag tror faktiskt finns inom mig själv.
Jag hörde ett radioprogram om kärlek, att man oftast har alldeles för höga förväntningar på kärleken och därmed även blir missnöjd oftast och gör slut, letar någon ny, blir missnöjd... man förväntar sig passion, glöd, förståelse, samtal och gemenskap i en form som inte är uppnåelig.
Att man kanske måste sänka kraven lite och se vad verkligheten har att erbjuda och kanske inser man att det man har framför fötterna inte är så pjåkigt.
Kan "hemma" vara samma sak? Att man kanske ibland ställer för höga krav på vad det är som SKA kännas som hemma? Att den känslan faktiskt egentligen inte finns i verkligheten utan bara i våra fantasier?
Man drömmer om en dag där det bara ska säga klick, den där perrongen du skriver om... Att det bara ska "kännas"...
Men tänk om den känslan bara är ett fantasifoster?
Att hemma är där du är just nu idag...? "det blir inte bättre än så här"
Jag vet inte. Såklart att man ska sträva vidare i livet, men det är värt en tanke att en del saker faktiskt "är som de är" och man kan älska dem ändå. Att kunna acceptera och faktiskt känna sig helt tillfreds och nöjd över att "det blir inte bättre"
- det är en grym känsla att slippa ha det där kliande innanför skinnet.
Jag tror lite som Sofia, att det är inom oss vi måste landa. Det är där hemma är.
Viljan att flytta, att förändra, att söka nya saker - är många gånger egentligen en flykt från något annat.... något djupare.
Så länge man inte får bukt med den känslan så kommer heller aldrig känslan att "vara nöjd" infinna sig.
Älska Dig Själv Först Annars Kan Du Inte Älska Annat.
/Angelica
älska att hata att flytta, bryta upp, byta stad, byta land... visst är det roligt! jag är likadan tror jag. jag drömmer om ett riktigt hem men protesterar i tanken mot att stanna länge... jag faktiskt tycker lite synd om andra som inte flyttat vartannat år mest... jag har flyttat fler gånger än jag riktigt kan räkna... och andra fattar inte varför jag flyttar... jag tycker till och med att det är stimulerande att flytta inom en stad! ett kvarter till ett annat... ibland funderar jag kring ett sommarställe... jag har en toppenlägenhet men kollar bostadsköer och annonser... pratar om vart vi flyttar nästa gång... vilket land, vilken stad? barnet får ett internationellt namn...
vart drömmer du dig nu? vilka destinationer snuddar du vid?
http://frenchcreme.blogspot.com/2010/08/hemma-ar-dar-hjartat-ar.html
:)
Sofia: Den dagen verkar inte riktigt komma. Eller, jag har kanske trott det, och sedan vaknar längtan till igen...
Angelica: Det är nog sâ, att för mig har jag liksom uppförstorat et där "hemma" till nâgonting alldeles speciellt, eftersom jag alltid känt mig rotlös.
Och resten av det du skrev är nog inte lângt frân sanningen...
Anonym: Jag vet faktiskt inte, men en stôrre stad med mer kulturellt utbud, eller en helt annan natur, eller utomlands igen, eller... Sverige?
Anonym; Jag vet... Jag trodde nog, ville tro, ville slâ mig ned, och nu... kliar det. :D
Åh så skönt att äntilgen få känna igen sig. Jag känner precis så - hela tiden. Jag tror hela tiden att jag hittat "hem" men efter ungefär 1,5-2 år så vaknar det där inom mig som säger att jag måste bege mig igen. Någonting som närmast liknar avsky börjar bubbla inom mig inför den stad jag just då bor i.
När ändrades det? Minns att jag läste om att du äntligen hade hittat hem på Korsika.
Skicka en kommentar