Frågestund. Svaren. Del 3.

Och så här såg vi ut för 2 år sedan (Jo, i februari 2009). På bilden var det ungefär en kvart sedan jag flyttade till Korsika och strax därinnan hade jag fött det pyttelilla barnet jag håller i famnen.

Mer om mig, mig, mig...

Fråga: Har du nån kontakt med Linda längre? (Det har inte jag.)

Svar: Inte jag heller. Jag tänker på henne ibland och undrar vad det blev av henne? Och det här kan nog tolkas som ett kryptiskt svar, men du och jag fattar ju!

Fråga: Du lever min dröm! Tänk att bo vid ett turkost hav. Men: känner du dig någonsin hemlös? Rotlös? Känner du dig hemma i båda kulturerna? (Passa om det är för personligt...)

Svar: Först och främst är det nog ingen dröm jag lever, fast visst, livet med ett turkost hav runt knuten är lättare på många vis... Hemlös, ja, rotlös, ja. Och det har snarare blivit så att jag känner mig främmande i bägge kulturerna och inte riktigt hemma någonstans. Och det där hemma, det har blivit något nästan mytiskt för mig. Jag kommer leta efter hemma hela mitt liv, vänta, längta efter det där ögonblicket då jag ställer ner resväskan på en soldränkt perrong, eller öppnar en dörr och kliver in i ett rum som jag någonstans redan kände till, och känner att ja, här är det, nu är jag hemma.

Fråga: Hur ofta pratar du svenska? Har förstått att du pratar svenska med dottern (den åh, så söta) men har du även svenska vänner där du bor?

Svar: Jag pratar aldrig svenska med någon annan. Jag känner en fransk-svensk korsikanska, men vi pratar mest franska med varandra, och det har gått så långt att jag blir sämre och sämre på att prata svenska: Jag glömmer prepositioner, ord och uttal. Hemskt obehagligt.

Fråga: Finns det andra bra svensk-franska bloggar som du gillar?

Svar: Det skrev jag om i ett tidigare inlägg, kolla där, eller i länklistan!

Fråga: Jag undrar hur du tror att framtiden kommer se sig? Utan att ställa den klassiska frågan: Vad gör du om tio år, så undrar jag vad du gör om tio år?

Svar: Får jag drömma hur jag vill? Då har jag arbetat som hotellchef (det är ju planen) i några år, men precis slutat eftersom jag har gett ut min första roman (den är ju på gång även om den ligger på is) och fått kontrakt på tre till, jag har flera gästrum hemma hos mig, alltid vänner och familj på besök, Sockergrynet är tolv och har kanske syskon, jag har stora fönster och många silverarmband, ett citronträd på balkongen och jag kanske bor i Toscana? Ärligt talat känns ingenting skrivet i sten, för tio år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig hur livet skulle se ut idag... Man vet aldrig.

Fråga: Hur visste du att C var den "rätta"? Eller kan man veta det? Tack för att du delar med dej av dina tankar och känslor, din blogg är en riktig njutning.

Svar: Tiotusenkronorsfrågan! När jag träffade C föll det sig bara så naturligt. Det var vi från första stund, det bara var så. Märkligt, det där.

Fråga: Tror du på Gud?

Svar: Mja. Nej. Men jag kallar mig inte ateist. Jag är en sådan där zenbuddistisk, tvivlande hycklare som ibland tänder ett ljus i katedralen utifall att.

Fråga: Jag älskar ditt språk, nyanserna i din svenska. Dina ord känns vägda. Och de känns. Även om jag känner igen mig i rastlösheten (mer än jag önskar jag gjorde) och älskar att läsa om din vackra ö, är det för språkets skull jag läser. Jag kan inte riktigt formulera min fråga, men ifall du kunde berätta mera om ditt skrivande vore jag glad!

ps. jag har växt upp i ett tvåspråkigt hem, och är tacksam för mina två språk varje dag, ingen överdrift. blir glad när jag läser att du talar svenska med din dotter!

Svar: Oh. Vad glad jag blir! *rodnar av förtjusning* Jag ska försöka skriva mer om skrivandet, och skriva mer överhuvudtaget. När jag tittar tillbaka på bloggen tycker jag att jag skrev bättre, roligare, vackrare tidigare. Nu är det mycket annat som tar energi från mitt favoritutrycksmedel!