Dag 3: Mina föräldrar.

Kära mamma och pappa.

Ni trodde - och tror - att jag kan bli vad som helst. Göra vad jag vill. Jag antar att det kanske inte riktigt blev som ni tänkt er.

Efter många om och men, efter allt som hänt och allt som blev sagt och gjort, så sitter hon där på sin medelhavsö, er dotter. Dricker café crèmes i skuggan av en palm, sörplar rosévin och låtsas skriva på en roman. Eller om hon tänker blir hotelldirektör. Eller om hon strular runt kring Kensington Gardens i London eller om hon nästan kommer bort i en tyfon någonstans mellan Taipei och Hong Kong? Inte lätt att veta.
Kanske inte vad ni hade tänkt er.

Men jag ville berätta en sak för er. Ett minne, en händelse, som för er kanske var insignifikant, men som grundlade någonting för mig. Ett möte: En dubbeldate med min psykolog. Ni var där, bägge två. För första gången. Ni var ju liksom tvungna att mötas där någonstans, när jag blev så sjuk. Och hon, psykologen, gjorde en 180-gradersvändning från det ena till det andra och bad er berätta om när jag föddes.
Och det hände någonting. Ni lyste upp. Hela rummet lyste upp. Molnen lättade, solen sken in. Det blev lätt att andas.
Jag var älskad från första stund.
Oavsett vad som hände sedan var jag ett älskat barn.

Jag bär det med mig. Det var vad jag behövde veta för att gå vidare, för att samla ihop bitarna och resa mig.
Den vissheten bär jag med mig, nära, nära. Jag knyter handen runt den, vårdar den. Den är min självkänsla.
Och den är en gåva jag vill ge min dotter. Hon ska veta det, att vad som än händer, och gudarna vet att mycket kan hända, så var hon älskad från första stund.
Hon kan vila tryggt i den vissheten.

Jag älskar er, förresten.

Hälsningar er dotter.