...hemma. Tillbaka från turkosglittrande solreflexer, vågskvalp och babypudersand.
Vi ska hit, och njuta av en vacker sensommardag... Det är 25 grader i vattnet, och trots att solen är lite blekare och en aning mer avlägsen så är hösten inte mer än någon abstrakt sorts framtidsutsikt. 
Min vän J tog med mig till anrika Grand Hôtel för att äta frukost när jag besökte Stockholm, och det var ett evenemang som gärna får bli tradition. Rackarns, vilken frulle! Frukostbuffén saknade inte någonting, och vi gick flera varv bland gyllene croissanter; rökt lax, kallskuret, färsk frukt, jordgubbar, brownies och äggröra, och avslutade mätta och belåtna med ljuvliga små hallonmuffins. Miam.
Det här är vad som kan vara världens största crème brulée med rårörda hjortron från middagen i går. 
Jag ber om ursäkt för den taskiga vinkeln och den oestetiska persiennbakgrunden. Jag ser ofta helt galen ut på kort jag tar själv, vilket tyder på att jag skulle bli en hopplös modebloggare. Sådana här foton blir ju aldrig särskilt bra, men det här är yours truly goes Katie. 
C ringde från kongressen i Hamburg, efter middag bestående av wurst och någon kartoffelvariant. Han längtade hem. Jag längtar hem. Till vårt Medelhav, till vårt kaos, till vår vardag, till omålade golvlister, total avsaknad av duschdraperi, till halvfärdighet, till vår entropiska tillvaro där allting ändå känns som lite mer rätt. 
Jag ska till frissan och fräschas upp. Jag brukar passa på när jag är i Sverige, i Frankrike har jag aldrig varit nöjd efter ett frisörbesök. Franska hårstylister brukar på ett totalt icke önskvärt sätt tunna ut mitt hår som definitivt inte har något behov av urtunning. Tro mig. 
C skickar bilder från kongressen i Porticcio. Stackars, stackars, stackars som måste vara där och jobba. Mmm. Stackars. 
Lunchlyx: Jag älskar sushi, men i Ajaccio lämnar sushiplejsen en del att önska. Nu har jag ätit ikapp lite, men överdoserade på wasabin. Ni vet, det där som händer när pepparroten liksom stiger upp i näsan på en?
Vi har haft myyyysigt idag, här är jag och Vérisen (10 månader) och Véras kusin Aaron (ett år och 10 månader) ... som myste. Och stojade och rev vissa delar av inredningen. Aaron är rolig, han pratar nu, och när en tavla åkte ned från väggen sade han blixtsnabbt: Oj, mojmoj ajg. Dessutom vet han att jag är moster Sara, och det värmer ett mosterhjärta!
Nä hörni. Nu måste jag ställa mig och vispa. Jag har anmält mig till att göra efterrätten till kvällens middag, och jag kör favorit i repris: Fluffig mascarponemousse med frukt... Men snart har alla jag känner fått den, så jag måste väl hitta på något nytt.
Det doftar mammas nybakade bullar; det ser ut som kanel, men skenet kan bedra, det är chokladbullar. I snurrorna gömmer det sig visst mörk, kakaorik choklad... Och doften, mina vänner, doften! Vad tror ni om att sälja bulldoft på flaska; vanilj, kanel eller chokladbullsdoft?
Jag har velat se den länge: Almodovars Brustna omfamningar med ursnygga Penélope Cruz.
Åh, vilka fina löften ni har! Jag blev ändå mer inspirerad när jag läste era kommentarer att fylla hösten med meningsfullhet, att sköta om mig själv och de mina, och att sluta att sitta fast i gamla vanor och hjulspår. 
Östersunds nyaste delikatessbutik säljer mest franska och italienska trevligheter och delicatessen... Men härjedalskt the och äkta fjällska praliner hittade man där bland les fromages, il chocolate och flaskorna med fikondoftande balsamvinäger. Miam.
Skulle det vara en bra idé att klippa av det där trista, tunna, platta och acceptera att jag aldrig kommer att få ett tjusigt barbie-svall, hur mycket jag än försöker. Och klippa page, eller lite rufsigt, eller... något så vågat som lugg? 
... som vaknade kvart över fyra. Och tyckte att det var en bra tid att sitta på sovrumsgolvet och vifta våldsamt med mina Dior-glasögon. Jippie. 
Godaste efterrätten är fruktsallad... Med grädde, eller tjock, krämig yoghurt och vaniljsocker. As simple as it gets, men det brukar ju alltid bli bäst!
Jo, men lite längtar man ju. Vi har ju inte setts på HUR länge som helst, jag och mannen i mitt liv, also known as C och Sockergrynets pappa. Men att längta är bra, folk borde nog rent generellt längta efter varann lite mer, tror ni inte?
C rapporterar från forskningskongressen där han och ett glatt gäng internationella delegater ska ägna sig åt att rädda planeten och fajtas i forskningsvärldens frontlinje.
En sådan skulle man ha haft. Minus de kladdiga fingeravtrycken och pussmärken från bebis. Men annars så... Genomskinligt ÄR det nya svarta, i alla fall vad gäller små söta byråer.
Alla förvånas över hur blond lilla sugarflake har blivit, hon som var riktigt sydfranskt mörk till en början. Men det kan vara sommarens solblekta look?
I Härliga Härjedalen där undertecknad är vid relativt gott mod trots:
Höstens stora skotrend är de lårhöga stövlarna som antagligen kommer att sitta på var mans fot och upp till halva låren. Snyggt. Men jag som är en praktiskt lagd person och måste ha hjälp att dra av mig även mina knähöga mockastövlar skippar nog. Dessutom är jag en tvärhand hög och riskerar att se ut som om jag är en och tjugo lång med liknande tingestar på fossingarna. 
Så blev jag någon sorts gräsänka. 
