Véra, alldeles, alldeles nyfödd med mig...När ett par går från rutan kärlekspar till rutan föräldrar händer det mycket, och det är inte alldeles självklart att man över på andra sidan gränsen - and there's no going back, mes amis - enbart hittar rosa och ljusblå moln, klingandet från en silverskallra, vaniljdoftande talkpuder och ren och skär babylycka.
För mig var första tiden med Véra kaotisk, skrämmande och så otroligt känslosam. Babybluesen satt i i många veckor, och jag tillbringade en stor del av tiden med min underbara dotter i famnen, med tårarna som oupphörligt rann nedför kinderna, och jag förstod inte varför.
Jag och C har aldrig bråkat mer än de första månaderna efter Véras födelse. Vi kände oss ömsesidigt kritiserade, obekräftade och missförstådda. Vi nådde inte fram till varandra och allt var ett virrvarr av vaknätter, amning som inte fungerade, det omvälvande i att vara förälder och att vara så absorberade av den här lilla varelsen som behöver oss så mycket. Alla känslor, alla sinnen, varje vaken minut, sekund, ögonblick ägnades helt åt henne.
Den här lilla tjejen som kommit in i våra liv, och till vilken jag måste skapa en egen relation, precis som C måste göra det. Och i min relation till Véra har C en självklar plats, precis som jag inte har det i hans exklusiva relation till Véra.
Nu är vi igenom det, på andra sidan. Vi har hittat en ny stabilitet i vår relation som skakat rejält ett tag. Mannen i mitt liv är numer även far till mitt barn, och det skakar mig och rör mig till tårar när jag i skuggan av Véras ögonfransar mot hennes runda kinder ser C. Véra sover på nätterna nu - i sin egen säng -, och det hjälper givetvis också. Hon är robust och livfull och jag har slutat vara livrädd för att hon när som helst ska försvinna, eller sluta att andas. Hon är här, med oss. Och vi är en familj nu. Och jag tror att jag och C är lite starkare nu. Jag tror att man ser på kvinnan i sitt liv lite annorlunda efter att man sett henne svettas i en förlossningssal i 20 timmar.
Och man får definitivt en annan syn på sin man när man sett honom utan att blinka torka fostervatten från köksgolvet. Och när man tillsammans har upplevt sin dotters första, skälvande minuter.
Det har inte varit en självklar resa, men jag tror att vi är över på andra sidan nu. I ett helt nytt liv.
14 kommentarer:
Först vill jag säga att du skriver så bra, och det skriver idag har jag tänkt på den del, jag har ännu inte fått barn, några veckor kvar som gravid. Men vad händer när ens liv fylls av en tredje, en som skriker, kräver så mycket uppmärksamhet och plötsligt är man inte bara ett par, utan föräldrar. Jag tror det är fullt naturligt att bråka mer än vanligt, men det är så frustrerande när det blir så. Man känner sig så maktlös och i så låsta positioner. Jag och min make har sedan några veckor fått veta att min svärmor har Alzheimer 64 år och hon kräver också full uppmärksamhet och tid både när vi hälsar på henne eller när vi hemma och det måste fixas saker med hennes liv. Så redan nu känns det som vi har ett barn till, och ingen av oss vet riktigt hur vi ska få in allt.
Jag tycker så mycket om din blogg.
Vad fint du skriver. Jag tror att det är så att det du skriver nu, är något som sker i de flesta familjer när det kommer ett barn - men få vågar nog prata om det. Det är min gissning.
Ta hand om er!
Det var en underbar artikel!Man får gåshud!!Lycka till med allt!!
Du skriver sa fin om ett viktigt amne. Jag tycker inbland att det som det fokuseras mest pa vad det galler spadbarnstiden ar amningsproblem, somnbrist och forlossningsdeppressioner. Men valdigt lite skrivs om hur det nya barnet paverkar relationen mellan foraldrarna. Skont att hora om nagon som skriver arligt om detta, istallet for att enbart prata om det smasnuttiga och gulliga.
Mycket bra att du skrev om det här. Jag tycker ofta att de positiva bitarna framställs mer och allt är så puttinuttigt och att många inte vågar tala om att det kan vara superjobbigt och otroligt omtumlande att ha blivit småbarnsföräldrar. Jag har vid ett par tillfällen känt, när det varit som jobbigast, att nu går jag härifrån och jag kommer inte tillbaka.
Vad skönt att det känns bättre nu, som att det har lättat. Tror att många känner igen sig i det du skriver. Det förväntas på något sätt att de nyblivna föräldrarna enbart ska vara ofantligt lyckliga, och det kan vara svårt för dem som förutom lycka också känner andra känslor och får en jobbig period som tär på krafterna. Att få barn och plötsligt bli förälder innebär ju en stor omställning.
/Anna S.
Jag tycker så mycket om när du skriver om sådant många väljer att tiga om. Människor framstår som så mycket intressantare när allt inte är perfekt. Äsch förresten - jag tycker det här är perfekt.
Fint skrivet, känner igen endel, även om det för vår del mest handlade om det faktum att vi fick barn och var så otroligt långt ifrån varandra geografiskt.
Det är verkligen en omställning att få barn. Relationen får en helt ny dimension. Jag har också funderat mycket på det.
Så fint skrivet och visst är det en oändligt stor omställning. Jag var ensam med tvillingarna deras första tre år.
Träffade min nuvarande man när de var 3,5 och han kom in i vårt liv som den mest självklara sak i världen. Nu, nästan sex år senare har vi växt ihop som en familj och tvillingarna har fått en lillasyster.
Men när hon föddes vändes livet upp och ner för mig. Det var kanske då som alla känslor kom – de där som jag tryckte undan första gången när allt gick ut på att faktiskt klara av att själv ta hand om två barn.
Lång kommentar, men det jag ville säga var att jag förstår så väl. Jag kände likadant.
Vilken sötnöt. Trevlig blogg du har. Harmonisk och intressant. Ska försöka läsa då jag själv inte skriver för fullt i min egen :)
Jag kan bara instämma med alla andra. Du skriver fint och tänkvärt. Visst får relationen en helt annan innebörd när man får barn. det kan ta ett tag att landa och hitta sina roller i den nya relationen. Tror alla som fått barn kan känna igen sig. Särskilt omvälvande blir det väl första gången man får barn.
Lena; Tack, vad snällt! Vad spännande och underbart att snart bli mamma: Men lite svårt också. Men det krävs bara lite lugn, och tålamod, och eftertanke. Just nu känns allt underbart, men det tog ett tag.
Johanna; Kanske. Men ibland känns det som om det BARA är jag...
Mandy: Tack.
Basilika: Jag tror att det är viktigt att ta upp, annars blir det lätt att man känner sig misslyckad och fel när alla andra verkar hantera det så bra.
Ingela; Precis så är det...
Anna; En ENORM omställning!
Mi; Perfektion... finns det? ;)
Lisa; Ja, det blir ju en helt annan situation, att vara distansföräldrar.
Sara; Ja, det är mycket "gammalt" som också kommer fram när man får barn. Precis som om det är då man måste göra sig av med det?
cpmamman; Enriktig sötnöt!
Thérèse; Ja, sedan är man ju rutinerad! ;)
Skicka en kommentar